Lite skrajsen.

Innan jag glömmer det för att jag börjar svamla om mig själv: Wilmas knä är bra nu. Örat likaså. Troligtvis var örat dundersvullet pga ett insektsbett och knät pga olyckan på studsmattan. Vi vet inte riktigt. Men det spelar ju egentligen ingen roll, det är ju bra nu. :)

Annat är det med mig. Jag krymper. Bokstavligt talat. Har utan någon som helst förändring av kost eller motion tappat drygt 4 kg på några månader. Det är inte så bra. Jag brukar alltid väga lika mycket och jag brukar få kämpa med nutrilett när jag vill gå ner ett par kg. Så någonting är fel. Och jag som är fullständigt livrädd för cancer tycker att det här är läskigt.

Så nu har jag bokat en tid hos doktorn. 14 september fick jag tid, så jag får vänta några veckor. Men jag får väl göra det bästa av situationen och njuta av att kläderna sitter schysst och att jag inte känner mig som en elefant just nu.

Nej skämt åsido, jag försöker tänka positivt och efter att ha googlat lite på sköldkörtelhormonrubbningar nu ikväll känns jag mig ändå ganska lugn. Alla symtomen på hypertyreos stämmer in på mig och med tanke på att min mormor har struma så kanske jag helt enkelt har fått samma sak. Det tycks ju vara ärftligt. Så jag försöker tänka så. Att jag kanske inte har cancer och kommer dö innan barnen blir stora. Att det kanske bara är struma. Hoppas hoppas.... För säkerhets skull, håll gärna alla era tummar.