Och när nappen var borta så behövdes tydligen inte snutten heller. Från att ha varit en "napp och snutte"-junkie utan dess like så somnar nu vår stortjej utan minsta attribut. Eller nja, hon måste ha alla sina barn (läs: dockor och nallar) i sängen, men bebisattiraljerna är utfasade.
Så nu har alltså den älskade snuttefilten från PoP lagts på hyllan. Det känns nästan lite vemodigt för mamman och pappan. Snutten inköptes när Wilma låg i magen och har varit med från dag 1 i henne liv.Den har gosats med under drygt 2700 vyssningar/nattningar och nu faller den nästan sönder efter att om och om igen ha gnidits mot nästippen på systrarnas karaktäristiska gosmanér. Den ursprungliga vita färgen har förvandlats till ljusrosabeige (pga utevistelser och diverse tvättar).
Så du Snutte - tack för allt mys och för att du gett vår lilla flicka sån ro! Du har en given plats i Wilmas minneslåda. :)
5 kommentarer:
Håller med, känns vemodigt; en slags epok går i graven. Det fjantiga är att jag inte kan låta bli att känna - det gick nästan _för_ snabbt. Det var alltid väldigt mysigt att sticka till henne napp och snutte, när hon skulle sova, eftersom det var så enormt uppskattat och för att det var så sött att se henne gosa in i snutten.
// Daniel
Stora tjejen nu ju!
Men jag håller lite med Daniel oxå. Först vill man att de ska sluta men sen när det gått bra och de faktiskt slutat så kan man inte låta bli att bli lite vemodig.
Vilket fint inlägg!
Åhh vad de växer!
Du har en award att hämta på
http://hejamamma.blogspot.com
// Sara (Lilla Mimsan)
Skicka en kommentar