Lite skrajsen.

Innan jag glömmer det för att jag börjar svamla om mig själv: Wilmas knä är bra nu. Örat likaså. Troligtvis var örat dundersvullet pga ett insektsbett och knät pga olyckan på studsmattan. Vi vet inte riktigt. Men det spelar ju egentligen ingen roll, det är ju bra nu. :)

Annat är det med mig. Jag krymper. Bokstavligt talat. Har utan någon som helst förändring av kost eller motion tappat drygt 4 kg på några månader. Det är inte så bra. Jag brukar alltid väga lika mycket och jag brukar få kämpa med nutrilett när jag vill gå ner ett par kg. Så någonting är fel. Och jag som är fullständigt livrädd för cancer tycker att det här är läskigt.

Så nu har jag bokat en tid hos doktorn. 14 september fick jag tid, så jag får vänta några veckor. Men jag får väl göra det bästa av situationen och njuta av att kläderna sitter schysst och att jag inte känner mig som en elefant just nu.

Nej skämt åsido, jag försöker tänka positivt och efter att ha googlat lite på sköldkörtelhormonrubbningar nu ikväll känns jag mig ändå ganska lugn. Alla symtomen på hypertyreos stämmer in på mig och med tanke på att min mormor har struma så kanske jag helt enkelt har fått samma sak. Det tycks ju vara ärftligt. Så jag försöker tänka så. Att jag kanske inte har cancer och kommer dö innan barnen blir stora. Att det kanske bara är struma. Hoppas hoppas.... För säkerhets skull, håll gärna alla era tummar.

Beviljat.

Jag behöver inte vara rädd längre. Jag fick mitt planerade kejsarsnitt beviljat idag. Det känns så skönt. En obeskrivlig lättnad. Så nu kanske jag kan börja sova på nätterna igen. Det behövs. Jag ser ut som mamma spöke.

Tankarna bara virvlar runt...

Den senaste veckan har jag och familjen pysslat med både det ena och det andra, och jag ska rapportera om det här snart. Men idag är jag alldeles för nervös och orolig för att skriva några längre blogginlägg. Jag och Daniel ska nämligen träffa en överläkare på Huddinge imorgon inför förlossningen, och jag är så rädd för vad hon kommer säga så jag kan inte samla mig riktigt. Men jag lovar att återkomma med en liten uppdatering här så snart kaoset inombords har lagt sig.

Puss och kram!

Animasamtalet

Idag har jag varit på mitt animasamtal på huddinge. Det gick ganska bra. Jag är aningens lugnare nu än jag var innan. Barnmorskan var rar och förstående, och efter att vi pratat i en timme ungefär fick jag en tid till en läkare i början av nästa vecka. Läkaren ska avgöra om jag kan få ett planerat kejsarsnitt eller inte. Jag försöker att inte hoppas för mycket, men det vore verkligen väldigt skönt att få snittet beviljat. Då skulle jag kunna sova på nätterna igen. För även om barnmorskan idag sa att jag kan få sömntabletter så att jag kan sova, så skulle det ju kännas bättre om jag kunde få hjälp med själva orsaken till mardrömmarna. Att äta sömntabletter de närmaste 2 månaderna, bara för att jag ska tvingas föda som vanligt, känns lite sjukt. Men vi får se vad läkaren säger, jag hoppas att hon är mänsklig.

Ett alternativ till en vanlig spontan förlossning och ett kejsarsnitt är en planerad förlossning. Det alternativet talade barnmorskan sig varm för, och det går ut på att man i förväg gör upp en plan om ev igångsättning, smärtlindring osv. Allt för att man ska känna sig omhändertagen och trygg. Man kan även få ett löfte om att ifall förlossningen inte fortlöper som man önskar, tex om det tar jättelång tid, så gör de ett kejsarsnitt. Så om jag inte får mitt kejsarsnitt beviljat nu så vet jag att jag i alla fall kommer få all annan hjälp de har att erbjuda. Det gör att det i alla fall känns LITE lättare nu än vad det gjorde igår.

Trettondagen.

Idag har varit en trevlig Trettondag. Vet ni förresten att vi firar Trettondagen för att det var den dagen som de tre vise männen (de österländska stjärntydarna) kom till Jesus? Hittade den förklaringen när jag googlade på varför vi firar Trettondagen. Men kan det verkligen stämma, jag trodde de tre vise männen kom på juldagen? Fast å andra sidan, jag är som Lina i Emil-böckerna - inte så värst bra på den bibliska historien... :-)

I förmiddags var pappa här och fikade en stund, och sen har vi varit och ätit lunch hos min mormor, där jag bla "renoverade" Wilmas snutte tillsammans med Fia och mormor (aka sömnadsmästaren). Så nu är den i ett mycket finare skick än den var innan. Otroligt bra - tack för hjälpen mormor och Fia! :-)

Sen nu ikväll har jag satt mig och försökt att sakligt gå igenom min förlossningsjournal från Wilma, för att kunna ta till mig vad det är jag är så rädd för. Känns som en bra sak att göra innan det är dags för mitt "anima-samtal" på HS i slutet av månaden. Ett anima-samtal innebär att man som förlossningsrädd får prata igenom sin rädsla med en särskilt utbildad barnmorska. Det känns jättebra att få möjlighet att göra det, och förhoppningsvis kommer det kännas bättre sen. Och om det inte gör det, om rädslan inte ger med sig och en vanlig förlossning känns otänkbar, då är det tillsammans med anima-barnmorskan och en läkare som man beslutar om ett kejsarsnitt. Så oavsett hur det här utvecklar sig så är det bra att jag får komma dit, till proffsen liksom.

Nu ska jag försöka hitta min käre make. Vi har inte ett stort hus, men av någon outgrundlig anledning lyckas han gömma sig som en rymmare från Hall när jag uttalar orden "men du kanske kan lägga ner datorn för ikväll älskling, så kan vi se på någon mysig film?" Det är inte bara Alfons som säger "ska bara...." :-)

Imorgon och på torsdag ska jag jobba. Sen är det långhelg igen. Dagis har nämligen stängt på fredag så då har jag tagit semester. Ska bli rätt skönt faktiskt. En mjukstart på 2 arbetsdagar är precis vad jag behöver.

Hur som helst, imorgon ringer klockan 05.20 som vanligt. Så mina kära vänner - god natt!

Shit pommes frites. Nu är det 2009.

Hade först tänkt att jag inte skulle ventilera min förlossningsrädsla här, den känns så privat, men å andra sidan har ju inte min blogg ett besökarantal i stil med "blondinbellas"... så nä jag ska nog skriva lite om det här ändå.

Om sisådär 3 månader är det tänkt att jag ska föda barn igen. Ok, hur gick det till? Kan man ångra sig? Eller i alla fall skjuta lite på det? Bebisen, nu är det mamma som talar, är det ok för dig om du stannar därinne till i höst? Eller 2011 kanske? ......... Nähä, inte det.

Rädslan från Wilmas födelse har börjat knacka på dörren och nu när vi är inne på 2009 så känns det hela alldeles otroligt nära och otäckt igen. :-( Så nu vill jag backa ur. Nu vill jag bara att någon säger "vi plockar ut barnet med ett kejsarsnitt". Ja jag vet att det bästa för barnet är att födas "som vanligt", men jag vill inte vara med om ett 27 timmars maraton igen och den panikartade känslan av att "det här går inte, nu dör jag". Det känns helt otänkbart idag att göra om det där, vilket är lite lätt stressande när man har liten bebis som ligger och buffar omkring inne i magen... Men kanske infinner sig något slags moderligt lugn ju närmare 28 mars vi kommer? Snälla håll tummarna för det.

Under tiden ska jag tapetsera insidan av mitt huvud med bilder av en nyfödd söt liten bebis, vårsol, syskonkärlek och mammafikor, och hoppas att det hjälper.