Huvudbry.

I onsdags blev Wilma sjuk på dagis, och fröknarna ringde och bad oss komma och hämta henne. Från det att jag fått meddelandet om att jag måste åka hem tog det dryga 1,5 timme innan jag kunde hämta henne. Tack vare min miljövänliga, plånboksvänliga kollektivtrafikspendling. 1,5 timme innan min lillskrutta, som låg alldeles utslagen på dagis med 39 graders feber, fick komma hem till sin säng. Det är sjutton inte ok.

Så nu har jag börjat omvärdera min pendling igen. Att både mamma och pappa har 1,5 timmes resväg för att ta sig hem från jobbet, det är inte ok. Inte när man har en småtting på dagis. Sen får mitt ekonomiska samvete och mitt miljöhjärta säga vad det vill. Jag svor hela vägen hem i onsdags för att jag inte hade bilen, då hade jag ju varit hemma på en halvtimme.

Så nu har jag börjat fundera lite på det där med tid. Jag sparar pengar på att åka kommunalt, rätt mycket pengar. Men jag förlorar tid. Helt klart mer tid än vad jag, med mitt miljö- och ekonomitänk, hade insett. Att resa med bil-pendeltåg-tunnelbana tar 45 minuter extra i varje riktning, dvs 1,5 timme mer per dag, än att åka enbart bil. 1,5 timme. Det blir 6,5 timme per arbetsvecka. Tid som jag skulle kunna lägga på att både jobba lite mer och umgås mer med Wilma.

När jag åker bil kan jag dessutom sova till kl 6 istället för 5.20. Och 5.20 är tidigt. Även om man är en sån där morgonpigg tjej som jag så drabbas hjärnan av lätt härdsmälta av såna tider. Jag känner mig nästan sjuk på morgonen när jag går upp.

Så nja... just nu är jag inte så glad i min pendlingssituation. Jag tror att jag ska bli en miljöbov igen, så att Wilma kan få tillbaka sin utvilade och lättillgängliga mamma. Trots att mitt inre spökar och visar mig bilder på ihjälgasade kor när jag tänker såna tankar...