Idag har jag suttit och stört mig på att jag inte pluggar ordentligt förrän det börjar bli stressigt. Det retar mig att jag är likadan som jag alltid har varit. Att jag skjuter på saker (det tråkiga) in i det sista. Tills jag måste.
MEN. Insikten om att man aldrig förändras i grunden är ändå lite skön. Lite bekväm och lite trygg. Jag vet att hur mycket jag än försöker så kommer jag ändå vara den jag var från början. Lite modifierad såklart, men i grunden samma modell. Kommer alltid vara lite naiv. En idealist och moraltant. Jag kommer aldrig någonsin i hela livet att bli rasist. Jag kommer älska min familj tills jag dör och jag kommer alltid prata för mig själv när jag är ensam hemma. Aldrig inse att jag inte skulle spöa skiten ur de andra i Idol. Alltid tycka att jag är lite snyggare än alla andra. (Innerst inne liksom. Om jag bara skulle anstränga mig alltså. Typ borsta håret.)
Anyway, det jag skulle komma till: det är tryggt att veta hur man är. Hur man funkar. Och förhoppningsvis funkar jag likadant nu som jag gjorde när jag pluggade på högskolan förra gången, dvs kommer få ett infall av produktivitet dagen/dagarna före en tenta/inlämning. Om jag inte skulle få det.....? Hmmmmm... Tricky. :)
1 kommentar:
Jag måste verkligen också få lite sista minuten-stress, så funkar jag. Jag kan ha tre veckor att göra något men sedan tar jag tag i det tre dagar innan deadline. Inget problem med det så länge resultatet blir bra!
Och som du skriver, skönt att veta att man känner sig själv och att man i alla fall vet att man nog inte blir t ex rasist vid det här laget om man inte är det redan!
Skicka en kommentar