yippie yippie yay yay yippie yippie

Jag blir mer och mer som en normal människa för varje dag som går. I morse gjorde jag ett nytt försök att ta på mig vanliga jeansen och nu kan jag ha dem utan att det skaver på magen. Vad ovant det känns. Men SKÖNT. :-)

Vi VET.

I onsdags när jag kom hem från jobbet låg det ett vitt kuvert i brevlådan, med en väldigt bekant blå logga. Jag hade fått brev från sjukhuset. Jag blev alldeles pirrig eftersom jag förstod vad det här var för brev, så jag satte mig vid köksbordet och tog ett djupt andetag innan jag öppnade. Och där på pappret stod det - datumet för kejsarsnittet.

Det känns rätt surrealistiskt. Normalt sett brukar man ju gå omkring och vänta och vänta och vänta, eller säga "ooops, är det dags redan!". Men vi VET vilken dag det blir. Vi VET att när vi åker in till sjukhuset på morgonen den aktuella dagen så kommer vi snart vara tvåbarnsföräldrar och Wilma vara storasyster. En jättekonstig känsla. Man kan tycka att det tar bort lite av tjusningen med att vänta på barnet, men för mig som varit så orolig så känns det jättebra. Och att vänta in den här dagen känns oerhört mysigt.

Men vilken dag det blir, det säger vi inte. Det är våran hemlis. :-)