Eller "så snäll så jag är dum" kanske jag borde kalla inlägget.
Vi har en deal hemma. Daniel lämnar på dagis och jag hämtar. Det borde innebära att jag kan åka till jobbet tidigt. Men näe. För curlingfrun tycker att det är taskigt om Daniel ska behöva gå till jobbet i kylan, så jag väntar tills lämningen är klar, så jag kan skjutsa honom till jobbet. Vilket resulterar i att jag kommer sent till mitt jobb varenda dag, vilket jag får kompensera med diverse kvällsarbete hemifrån. Jag tackar ju snällt ja till alla uppdrag på jobbet och jag kan inte sitta kvar några minuter extra på eftermiddagen för då ska jag ju skynda hem och hämta på dagis. Tidigt. På Alvas avdelning är det i stort sett öde efter kl 16, så jag vill inte komma senare än så.
Undrar när curlandet kommer äta upp mig. Känns inte alltför långt bort.
Viktigt att poängtera är att ingen pressar mig till något, förutom jag själv. Daniel har egentligen inget problem med att gå, barnen har det bra på dagis och mina kollegor blir inte ett dugg sura om jag säger nej. Men jag ska ju vara så förbannat snäll och duktig jämt. Hur kommer jag ur det?
2 kommentarer:
Att lära dig att säga nej.
Det är en sak.
Jag höll på att gå in i väggen pga att jag som du vänligt sa ja och hjälpte till. SOm du ingen som pressade mig utan jag gjorde det för att jag är snäll.
Åh, det hade kunnat vara jag som skrev det där inlägget. (Förutom med att låta H gå i kylan till jobbet...)
Varför är det så förbaskat svårt att säga nej. Och hur säger man nej fast fortfarande känner sig snäll? Och hur kommer man ur duktighetsträsket?
Finns det nån kurs måntro. Då borde vi ta den!
Skicka en kommentar